dlejonhjarta

Jag tänker ofta tillbaka på mitt år i USA, helt klart det roligaste,finaste och modigaste år jag varit med om. Ofta känner jag åh ta mig tillbaka, men jag tror inte att det skulle vara detsamma. Det var underbart just då, allt jag gjorde bara stärkte mig som person. Det var tufft, jag grät ofta för pressen var så hög. Jag förväntade mig alldeles för mycket av mig själv. Det var inte rimligt, men envis som jag är så kämpade jag. Jag lyckades, jag tog mig igenom mitt svåraste år någonsin med toppbetyg. Jag lärde känna riktigt fina personer som jag aldrig kommer glömma. Vänner som alltid kommer finnas där. Det är ett stort hav mellan oss men dom finns där.

När jag kom tillbaka till Sverige så kändes det fel. För jag saknade allt i USA. Men jag tog beslutet att åka tillbaka hit. Här kände jag mig som en främling. Människor förändras, jag hade förändrats. Jag lärde mig att jag kunde inte bara sitta och längta tillbaka och ångra mig. Jag var tvungen att gå vidare. Minnena finns alltid kvar men man måste släppa taget ibland. Måste våga ta steget från det som en gång känts så tryggt. Vi tar beslut som kanske inte känns helt rätt, men det kändes rätt för stunden. Sen i efterhand ångrar man sig. Önskar att man kunde få det ogjort. Man saknar personer som man släppt taget om.

Nu känns det bra, jag får flashbacks ibland och bara ler av hur lycklig jag va, jag skrattar åt saker jag gjorde. Nu ser jag framemot ett nytt äventyr :) Det jag egentligen ville säga var att det kanske gör ont nu, men ge det nya en chans, och snart kommer du märka att det inte gör ont längre och det är nya minnen som spelas upp inom dig.